Gladiatorer hilser på keiseren.

Colosseum var Romerrikets blodigste lekegrind

I år 80 ble historiens største og mest avanserte amfiteater innviet med en 100 dager lang og blodig fest. Da festen var slutt, hadde de 50 000 begeistrede tilskuerne vært vitner til nedslaktingen av 1000 mennesker og 9000 ville dyr.

I år 80 ble historiens største og mest avanserte amfiteater innviet med en 100 dager lang og blodig fest. Da festen var slutt, hadde de 50 000 begeistrede tilskuerne vært vitner til nedslaktingen av 1000 mennesker og 9000 ville dyr.

Ullstein bild

Slik fungerte Colosseum til hverdag og til fest, og slik var Romerrikets største amfiteater konstruert.

Gå på oppdagelse i våre mange nøyaktige illustrasjoner, og les om alle de uhyrlige og forunderlige opptrinnene som romerne kunne oppleve i Colosseum.

Innvielsen av Colosseum

Hela Rom hade tagit ledigt. Äntligen var det dags att inviga stadens stolthet. Mäktig reste den sig mitt i centrum – en byggnad som ingen annan i världen.

Försäljare erbjöd frukt och kylda drycker medan tusentals åskådare letade sig fram till sina platser. Och de satt bra: högt upp och med en fin utsikt ned mot arenan i amfiteaterns mitt.

Ute på arenan krattades sanden en sista gång för att kunna suga upp blod – massor av blod. Fem år hade det tagit att uppföra den enorma amfiteatern som nu, år 80 e.Kr, stod klar.

I kejsarlogen satt Titus, härskare över hela det vidsträckta romarriket och därmed också herre över liv och död. När kejsaren reste sig för att hälsa på de 50.000 åskådarna fylldes amfiteatern av ett dånande bifall. Titus hade lovat romarna hundra dagars fest när amfiteatern stod klar, och nu gav han tecken att festen kunde börja.

Dyr angriper mennesker i Colosseum.

De ville dyrene fikk ofte verken vått eller tørt i flere dager før de skulle ut i arenaen. Sulten fikk dem til å angripe alt.

© Scanpix/akg-images

Vilda djur och gladiatorer på arenan

Musiken spelade upp och in på arenan sprang vilda djur i stora flockar, bland annat lejon, björnar och något så exotiskt som noshörningar.

Djuren hade fått vara utan mat och vatten i några dagar och därför var de desperata, vilket ökade spänningen när jägarna skickades in för att nedlägga dem i tur och ordning – gärna på ett fantasifullt sätt.

Den vilda jakten kunde börja och publiken jublade. Snart var sanden röd av blod, men i middagspausen sopades den bort och ny sand lades ut.

Fakta om Colosseum

Målene for Colosseum.
© Mary Evans

Romerne kalte det ikke Colosseum

  • Colosseums ellipsform var 189 m på längden och 156 m på bredden
  • Från toppen till marken var amfiteatern 52 m hög – som ett 17-våningshus.
  • Arbeidet på amfiteatret ble påbegynt i 75 e.Kr.
  • Colosseum ble innviet år 80.
  • Romerne omtalte amfiteatret som “Amphpitheatrum Flavium”.
  • Betegnelsen Colosseum oppsto etter Romerrikets fall.

Drep, drep, drep!

Eftermiddagens gladiatorstrider var dagens höjdpunkt och trumpeterna ljöd när paraden av gladiatorer marscherade förbi kejsar Titus. Framför hans tribun höjde de svärden och ropade: ”Vi som ska dö hälsar dig.”

Sedan började kamperna. Det var strider på liv och död som utspelades medan publiken taktfast ropade: ”döda, döda, döda”. Eller: ”skona honom, skona honom” om en gladiator förlorade mot sin motståndare men i övrigt hade kämpat tappert.

Under eftermiddagens lopp släpades högar med lik ut ur arenan. Romarna­ var stormförtjusta.

Till och med på de översta­ läktarna i den enorma arenan kunde man både se och höra striderna bättre än i någon annan av Roms arenor. Under de hundra dagar som festen pågick dödades mer än 1.000 män och 9.000 djur i Colosseum.

Slik var Colosseum utformet

Amfiteater skulle slå alla rekord

Beslutet att bygga den enorma amfiteatern fattades tio år tidigare av kejsar Vespasianus. Efter många års oroligheter hade han skapat fred och stabilitet och nu ville han bygga en permanent arena för de gladiator­strider som romarna älskade.

Hans motto var ”Rom reser sig ur askan” och även om amfiteatern inte var den första i romarriket så skulle den bli den största. Och framför allt skulle den vara gedigen.

Tidigare hade man lite varstans i riket byggt amfiteatrar av trä men det hade ibland slutat illa. Fusk med de enorma läktarna gjorde att de kollapsade och vid ett enda tillfälle hade flera tusen åskådare krossats när en läktare rämnade.

Därför krävde Vespasianus att Roms nya amfiteater skulle byggas i sten.

Han ställde höga krav på kvaliteten och deltog ivrigt i planeringen av bygget.
En sjö som den impopuläre kejsar Nero hade anlagt utsågs till byggplats. Det orsakade stora praktiska problem men symboliken var tydlig: bort med allt som påminde om Nero.

Tre kejsare låg bakom historiens största dödsteater

Materialet drogs på oxkärror

Första uppgiften för de romerska ingenjörerna var att leda bort ett vattendrag och dränera den sex meter djupa sjön. Dräneringen gjordes med stora rör. Därefter började arbetarna bokstavligen gå till botten med uppgiften.

En amfiteater av sten som vägde miljontals ton krävde en stadig grund, så de romerska arbetarna tvingades gräva ytterligare sex meter ned. De grävde för hand med spadar och skyfflar och den blöta, tunga jorden kördes sedan bort på stora oxkärror.

I botten på det stora utgrävda hålet lade arbetarna en gedigen grund av vulkanisk sten och betong. Betong var en romersk uppfinning och med den kunde man bygga både högt och stabilt.

Historikerna uppskattar att mellan 20.000 och 30.000 arbetare var engagerade i det gigantiska bygget.

Till det tyngsta arbetet som inte krävde någon utbildning använde man slavar, men många arbetsuppgifter krävde fackkunskap och därför fanns det mycket att göra för stadens hantverkare, som i gengäld fick bra betalt för sitt arbete.

Kristne i Colosseum.

For de kristne ble Colosseum symbolet på barbariet som hersket i det hedenske Roma

© bridgeman & Scanpix/corbis

En amfiteater på 17 våningar

Snart var fundamentet färdiggjutet och tonvis med nya byggmaterial transporterades till området. Kalksten, tegelsten, marmor, järnkrampor, betong och murbruk fördes med stor möda till bygget på oxkärror.

För att få fram materialet tvingades Vespasianus upphäva ett tidigare förbud mot trafik på Roms smala gator.Efter hand som murarna reste sig behövde man kranar. Med taljor, tjocka rep och inte minst hårt slit fick man de flera ton tunga kalkstenarna på plats.

Kejsar Vespasianus besökte ofta sitt bygge där yttermurarna nu började nå sin sluthöjd på 52 meter, motsvarande ett modernt 17-våningshus. 

Även de många gallerierna, korridorerna och invändiga trapporna började ta form och överallt vimlade det av arbetare och hantverkare. 

Några arbetade med detaljer, som till exempel utsmyckningen längs trapporna, andra höll fortfarande på med det grova gjutnings- och murararbetet. 

Et byggeteknisk vidunder

Vespasians sønn overtar

Keiser Vespasian var en gammel mann, og i år 79 ble han alvorlig syk. Han ba om å bli båret over i det fremdeles uferdige amfiteateret, og liggende på en båre ga han det gigantiske byggverket navnet “Det flaviske amfiteater” etter familienavnet sitt, Flavius.

Først langt senere ble teateret kjent som Colosseum. De fleste historikere heller mot at det enorme byggverket lånte navnet sitt fra en gigantisk statue av keiser Nero som sto i nærheten, og som på folkemunne ble kalt kolossen.

Vespasian beholdt sin humoristiske sans til det siste. Da han lå for døden fikk han plutselig sterke smerter, og skal da ifølge myten ha uttalt: “Au, jeg tror jeg er ved å bli en gud,” med henvisning til at det var tradisjon at de romerske keiserne ble opphøyet til guder når de forlot denne verden.

Den gamle keiseren døde 23. juni år 79. Etter Vespasian overtok sønnen hans, Titus, keisertittelen. Han hadde lovet faren å gjøre ferdig Colosseum, og i år 80 var byggingen kommet så langt at den 100 dager lange åpningsfesten kunne avvikles.

Sjøslag i Colosseum.

En del historiker menar att det inte kan ha varit möjligt att arrangera sjöslag i Colosseum. Men ingen vet säkert.

© Virtual Roma

Colosseum användes till sjöslag på land

När kejsar Titus invigde Colosseum år 80 lär ett stort sjöslag ha utkämpats på arenan.

Enligt den romerske historikern Dio Cassius monterades ­arenans trägolv ned och arenan fylldes med miljontals liter vatten.

Därefter utkämpade krigsgalärer med gladiatorer ett sjöslag.

En del historiker tror dock att Dio Cassius har misstagit sig och förväxlat Colosseum med en annan arena, Naumachia, som uteslutande var byggd för sjöslag.

Folk kommer från hela riket

Colosseum blev snart en viktig del i tillvaron, inte bara för Roms invånare utan för hela det mäktiga riket.

Ända från de mest avlägsna hörn kom folk resande för att med egna ögon se den spekta­kulära byggnaden och uppleva de bloddrypande kamperna på arenan.

Föreställningarna var höjdpunkter som alla såg fram emot och det var huggsexa om biljetterna som oftast var gratis – sponsrade av kejsaren eller av stadens rikemän.

De visste att om man skulle bli populär bland romarna var den lättas­te vägen att bjuda på mat eller under­hållning.

Trängseln var enorm inför en föreställning. Utanför hade vakter satt upp staket för att styra folkmassorna. Folk slog vad och fanklubbar hejade på sin favorit bland dagens gladiatorer.

På de program som delades ut fanns det plats för åskådarna att skriva ett ”V” för seger, ett ”M” för besegrad men inte dödad och ett ”” – den grekiska bokstaven ”theta” – för dödad.

Invändigt var Colosseum byggt så att alla åskådarna på bara några få minu­ter kunde hitta sina platser efter att ha banat sig väg mellan försäljare som erbjöd allsköns godsaker och souvenirer till minne av just den här dagen.

Även stadens prostituerade insåg snart att Colosseums runda gångar var ett bra ställe att fånga kunder eftersom de allra flesta åskådare var män.

Det fanns även kvinnor i publiken men de kom inte så mycket för att se de blodiga striderna som för att titta på gladiatorernas muskulösa kroppar.

Colosseums kjeller

Krigsfångar avrättas i pausen

Trängseln i Colosseums branta­ sten­trappor var så stor att några ibland knuffades över kanten – ett fall på mer än tre meter. Många dog av ett sådant fall men det var åndå på arenans sand som döden spelade huvudrollen.­

Ofta ägnade man middagspausen åt att avrätta krigsfångar. Fångarna fördes till Rom från de många sammandrabbningar och krig som utkämpades längs romarrikets gränser. Senare avrättades under publikens jubel även många kristna på den stora arenan.

Morden kunde vara tämligen bestia­liska och arrangörerna hade ständigt pressen på sig att överträffa varandra antingen i antal döda eller i sättet som offren dödades på.

Man mot krokodil var en av de mest populära varianterna, men även människobränning var en given succé. Det finns exempel på att dödsdömda lindades in i tyg som därefter dränktes in i olja och antändes.

Den dödsdömdes sista uppgift i livet blev att dansa runt som en levande fackla till publikens stora nöje. En annan mycket populär föreställning var uppförandet av diverse grekiska tragedier och myter med dödsdömda i huvudrollen.

En brottsling kunde till exempel bli utklädd till den berömde grekiske Orfeus som enligt legenden kunde förtrolla djuren med sitt flöjtspelande.

Medan han intet ont anande satt och spelade på sin flöjt släpptes ett lejon plötsligt upp ur arenans källare – utan att han upptäckte­ det. När lejonet överföll och dödade brottslingen, vrålade publiken av skratt. Romarna älskade den sortens morbida humor.

Løve og venator i Colosseum.

Selv godt trente venatores kunne komme til kort overfor de ville dyrene de skulle drepe.

© Scanpix/akg-images

Ville dyr fra hele verden 

Ville dyr ble fraktet til Roma fra hele det vidstrakte riket. Det var hele tiden behov for nye forsyninger, og dersom en arrangør kunne presentere en hittil ukjent dyreart, ga det alltid bonus. Det gjaldt ikke minst da de første hyenene inntok Colosseum.

De mange ville dyrene i arenaen krevde omfattende sikkerhetsforanstaltninger. En omtrent fire meter høy mur skilte derfor de nederste tribunene fra arenaen. Foran muren var det spent ut et stort nett, slik at de desperate dyrene ikke kunne komme seg bort til muren.

Dersom et dyr likevel skulle klare å bryte gjennom nettet og komme seg opp på muren, så var toppen av muren utstyrt med store ruller av elfenbein. Rullene gjorde det umulig for dyrene å få et fast grep, fordi de roterte under potene deres.

Som en siste sikkerhetsforanstaltning sto bueskyttere på post rundt hele den nederste muren.

I pausene ble formiddagens dyrekamper krydret med gjøglere som sjonglerte, gikk på stylter eller gjorde akrobatiske øvelser. Siden fulgte henrettelsene ved middagstid, men det var og ble ettermiddagenes gladiatorkamper som var det store trekkplasteret.

Det største trekkplasteret – gladiatorkamper

Skulptur av gladiatorkamp

Gladiatorene hadde forskjellige våpen og kampstil. Dermed ble kampene varierte.

© Lessing archive

Djur och människor dödades för nöjes skull

Under de nästan 450 år som Colosseum var i bruk dödades tusentals
människor och djur på de mest bestialiska sätt. Ju blodigare och grymmare föreställningarna var, desto mer hänförda blev åskådarna.

Gladiatorer kämpade med allt från treuddar till svärd

Gladiatorstriderna var de mest popu­lära föreställningarna i Colosseum.

Publiken älskade att se de olika gladia­torerna kämpa desperat för sitt liv. Man tror att romarna hade totalt minst 16 olika typer av gladiatorer, utrustade med allt från treuddar och fiskenät till traditionella svärd och sköldar.

När en gladiator dödade sin motståndare på arenan var striden över.

Men om en gladiator blivit skadad kunde han lyfta ett finger som en bön om att bli benådad. Då var det upp till kejsaren att bestämma om den sårade skulle leva eller dö.

Ofta lät han publiken bestämma. Om åskådarna inte gillade gladiatorn tryckte de tummen mot bröstet som tecken på att han skulle få ett svärd genom hjärtat. Men om de tyckte om honom för att han kämpat tappert gjorde de tummen ned som tecken på att vinnaren skulle lägga ned sitt svärd.

Gladiatorer tränades i flera år

De fleste gladiatorene var krigsfanger eller slaver, altså ufrie menn. Men det hendte også at frie menn frivillig skrev kontrakt. Noen foretrakk for eksempel den prestisjetunge jobben som gladiator fremfor det rutinepregede arbeidet i hæren.

En god gladiator var verdifull. Derfor var talentspeidere alltid på utkikk etter nye gladiatoremner når det kom en gruppe krigsfanger til Roma, eller når det ble arrangert slavemarked.

Deretter fulgte et årelangt treningsopphold ved en av Romas mange gladiatorskoler. Den største og mest kjente het Ludus Magnus og lå på østsiden av Colosseum.

Gladiatorene ble trent i forskjellige kampteknikker, og når de kjempet for alvor, ble de satt sammen i noenlunde jevnbyrdige par. Colosseums kresne tilskuere krevde spennende kamper, ikke bare nedslakting.

Og dersom en gladiator kjempet godt, var publikum eller keiseren villig til å skåne ham selv om han tapte. En del gladiatorer overlevde derfor så lenge at de fikk friheten tilbake, eller ble utnevnt til instruktører­ ved
en gladiatorskole.

[Er du mer nysgjerrig på gladiatorer, så kan du her lese om de mange forskjellige gladiatortypene, kostholdet deres, fagforeningen deres og flere andre overraskende ting ved det å være gladiator.](https://historienet.no/sivilisasjoner/romerriket/12-ting-du-ikke-visste-om-gladiatorer)

Ludus Magnus' gladiatorskole.

Två av kejsar Domitianus gladiatorskolor låg alldeles intill Colosseum. Den största, ”Ludus Magnus”, var också den mest prestigefyllda.

© Scanpix/AKG-Images

Gladiatorskolor växte upp kring Colosseum

Kejsar Domitianus var besatt av gladiatorstrider. Därför övertog han alla Roms gladiatorskolor och byggde dessutom fyra nya nära Colosseum.

Skolorna sysselsatte en armé av vapensmeder, tränare, massörer, läkare och andra.

Den största skolan var ”Ludus Magnus” som byggdes som en minikopia av Colosseum och som också var förbunden med den via en 60 meter lång underjordisk tunnel.

Venatores – djurens övermän

Förutom skolor för vanliga gladiatorer byggde kejsar Domitianus även en ny skola för jägare – så kallade venatores.

Det var gladiatorer som tränades för att slåss mot djur. De bar oftast varken brynja eller hjälm utan kämpade med bara spjut eller svärd samt en sköld.

Döda släpades ut med köttkrok

Men dödligheten bland gladiatorer var förstås hög. Ibland försökte någon ­fallen gladiator spela död, men det knepet fungerade i stort sett aldrig. När en strid var slut och en gladiator låg utslagen och orörlig på marken kom en man utklädd till Charon – en etruskisk underjordisk döds­demon – och stack den döde med ett glödande spett. Den som avslöjades med att spela död fick genast huvudet krossat med en stor slägga.

När man konstaterat att gladiatorn var död släpades han ut ur arenan med en stor köttkrok och vidare ut i likkapellet – ”Spoliarium”.

Här tog man den dödes vapen men till skillnad från kristna martyrer och kriminella fick gla­dia­­torerna en begravning. De döda kristna och kriminella fick ansiktet krossat och därefter kastades liken i en massgrav.

Köttet från alla de döda djuren an­vändes som mat åt andra djur – eller människor. Tack vare de romerska historikerna vet vi till exempel att hjärtat från en elefant hamnade i kejsarens kök.

Blixtnedslag lamslår Colosseum

Colosseum användes under många hundra år. Enkelt uttryckt var kamperna på arenan populära under det romerska imperiets hela livstid, men Colosseum drabbades flera gånger av olyckor och då blev amfiteatern obrukbar under kortare eller längre perioder.

Exempelvis skadades byggnaden flera gånger av jordskalv och vid ett par tillfällen orsakade blixnedslag stora skador.

Den värsta olyckan drabbade Colosseum år 217. En väldig blixt antände träkonstruktionerna högst upp i byggnaden och varken det kraftiga regnet eller det vatten som i all hast hämtades från stadens akvedukter kunde släcka elden.

Värmen från elden var så stark att många stenar sprack när de sedan spolades med vatten under släckningsarbetet.­ Det tog hela fem år innan Colosseum kunde öppnas igen.

Kristna stoppade mördandet

Kristne satte en stopper for gladiatorkamper
© Bridgeman & Scanpix/Corbis

Colosseum var ”demonernas tempel”

Kristendomen och romarrikets gradvisa undergång kom att betyda slutet för Colosseum. Efter nästan 450 års föreställningar övergavs amfiteatern och förfallet satte in.

Trots alla förföljelser fick kristendomen allt fler anhängare över hela romarriket. Det kom att få stor betydelse för Colosseum.

De kristna avskydde allt det som byggnaden stod för – särskilt eftersom många kristna påstods ha blivit dödade i Colosseum. De kallade därför amfiteatern för ”ett tempel vigt åt demoner”.

Enligt kristna­ legender för­sökte munken Telemachos att stoppa en gladiator­strid i Colosseum men stenades till döds av de rasande åskådarna.

År 326 hade kejsar Konstan­tin förbjudit gladiatorstrider men trots det fortsatte de runtom i imperiet.

År 438 avskaffade kejsar Valentin III gladiatorstriderna helt och hundra år senare var det även slut med djurstrider.

Därefter blev Colosseum ett populärt mål för kristna pilgrimer. Med sig hem hade de jord från den arena där så många kristna hade dödats.

Intresset för gladiatorstrider avtar

Efter hand som kristendomen sakta men säkert blev vanligare i Rom växte motståndet mot gladiatorstriderna.

De kristna kallade Colosseum för ”ett tempel vigt åt demoner” och även bland de romerska kejsarna svalnade intresset för det systematiska dödandet.

Kejsar Marcus Aurelius (kejsare år 161–180 e.Kr.) visade bland annat sin skepsis genom att ta med sig diverse arbeten till sin loge i Colosseum.

I stället för att följa striderna valde han till romarnas stora förtret att läsa, skriva brev eller prata med vänner.

Colosseum i dag.

Det store kjellersystemet under Colosseums arena var det siste arkeologene gravde ut i 1870-årene. I dag er amfiteateret et av Romas største turistmål.

© webshots

Sista föreställningen: En djurjakt

I 324 ble kristendommen offisiell religion i Romerriket, og to år senere ble gladiatorkampene forbudt. Ikke desto mindre fortsatte de mange steder i det store riket, men både Romerrikets og Colosseums nedtur hadde begynt.

Etter år 438 ble det bare gjennomført små dyrejakter og offentlige henrettelser i Colosseum. Folk begynte å plyndre bygningen, de stjal for eksempel verdifulle blyrør, og verken latriner eller fontener ble lenger vedlikeholdt.­

I 523 var det ugjenkallelig slutt. Etter den siste forestillingen, en dyrejakt, begynte en turbulent tilværelse for det markante byggverket.

[Hvordan og når var det egentlig Roma falt? Få hele historien og forklaringen på hvorfor Romerriket gikk til grunde.](https://historienet.no/sivilisasjoner/romerriket/romas-fall-hadde-betydning-for-hele-europa)

Amphitheatrum Flavium i dag.

Colosseum användes i århundraden som stenbrott. År 1749 satte påven stopp för förstörelsen genom att förklara området heligt.

© bridgeman

Dödens arena upptäcktes på nytt

I mitten av 1700-talet blev Rom en magnet för Europas författare och konstnärer som fascinerades av stadens ärorika historia.

De nedre delarna av Colosseum – arenan och källaren – var då täckta av jord och ­ruinrester.

År 1806 påbörjade arkeologer utgrävningar av amfiteatern samtidigt som man försökte restaurera byggnadens fallfärdiga murar.

Men det var inte förr­än år 1871 som arkeologerna lyckades få bort all den jord och vegetation som hade täckt Colosseum under de föregående århundradena.

År 1874 grävde man även ut Colosseums omfattande källarsystem. Under arbetet fann man skelettrester­ från tusentals djur.

Många hämtade sten och andra material från byggnaden. Några av stenarna användes exem­pelvis när man byggde Peterskyrkan. År 1749 förklarade påven Colosseum heligt eftersom så många kristna­ hade mist livet på arenan.

Därefter fick den väldiga amfiteatern vara i fred. Och än i våra dagar – mer än 1.900 år efter invigningen – fortsätter Colosseum att imponera på miljontals turister.

Många blir överraskade när de får veta att en så vacker byggnad under flera hundra år i själva verket var en dödens lekplats. 
Eksotiske blomster som vokste i Colosseum.
© Smithsonian

Colosseum blev ett paradis för exotiska växter

Efter hand som Colosseum förföll tog naturen över. Ruinerna var därför kraftigt igenväxta när botaniker på 1800-talet började intressera sig för floran. De upptäckte att Colosseum rymde en unik samling växter och några av dem var så sällsynta att de inte fanns någon annanstans i Rom.

En del av växterna hade inte ens påträffats i Europa. Förklaringen är troligen att de många ditresta åskådarna och djur som hämtats från fjärran länder hundratals mil bort, har råkat sprida frön som sedan grott.