Colosseum var Romerrikets blodigste lekegrind

Hela Rom hade tagit ledigt. Äntligen var det dags att inviga stadens stolthet. Mäktig reste den sig mitt i centrum – en byggnad som ingen annan i världen.

Försäljare erbjöd frukt och kylda drycker medan tusentals åskådare letade sig fram till sina platser. Och de satt bra: högt upp och med en fin utsikt ned mot arenan i amfiteaterns mitt.

Ute på arenan krattades sanden en sista gång för att kunna suga upp blod – massor av blod. Fem år hade det tagit att uppföra den enorma amfiteatern som nu, år 80 e.Kr, stod klar.

I kejsarlogen satt Titus, härskare över hela det vidsträckta romarriket och därmed också herre över liv och död. När kejsaren reste sig för att hälsa på de 50.000 åskådarna fylldes amfiteatern av ett dånande bifall. Titus hade lovat romarna hundra dagars fest när amfiteatern stod klar, och nu gav han tecken att festen kunde börja.

Musiken spelade upp och in på arenan sprang vilda djur i stora flockar, bland annat lejon, björnar och något så exotiskt som noshörningar.

Djuren hade fått vara utan mat och vatten i några dagar och därför var de desperata, vilket ökade spänningen när jägarna skickades in för att nedlägga dem i tur och ordning – gärna på ett fantasifullt sätt.

Den vilda jakten kunde börja och publiken jublade. Snart var sanden röd av blod, men i middagspausen sopades den bort och ny sand lades ut.

Eftermiddagens gladiatorstrider var dagens höjdpunkt och trumpeterna ljöd när paraden av gladiatorer marscherade förbi kejsar Titus. Framför hans tribun höjde de svärden och ropade: ”Vi som ska dö hälsar dig.”

Sedan började kamperna. Det var strider på liv och död som utspelades medan publiken taktfast ropade: ”döda, döda, döda”. Eller: ”skona honom, skona honom” om en gladiator förlorade mot sin motståndare men i övrigt hade kämpat tappert.

Under eftermiddagens lopp släpades högar med lik ut ur arenan. Romarna­ var stormförtjusta.

Till och med på de översta­ läktarna i den enorma arenan kunde man både se och höra striderna bättre än i någon annan av Roms arenor. Under de hundra dagar som festen pågick dödades mer än 1.000 män och 9.000 djur i Colosseum.

Beslutet att bygga den enorma amfiteatern fattades tio år tidigare av kejsar Vespasianus. Efter många års oroligheter hade han skapat fred och stabilitet och nu ville han bygga en permanent arena för de gladiator­strider som romarna älskade.

Hans motto var ”Rom reser sig ur askan” och även om amfiteatern inte var den första i romarriket så skulle den bli den största. Och framför allt skulle den vara gedigen.

Tidigare hade man lite varstans i riket byggt amfiteatrar av trä men det hade ibland slutat illa. Fusk med de enorma läktarna gjorde att de kollapsade och vid ett enda tillfälle hade flera tusen åskådare krossats när en läktare rämnade.

Därför krävde Vespasianus att Roms nya amfiteater skulle byggas i sten.

Han ställde höga krav på kvaliteten och deltog ivrigt i planeringen av bygget.

En sjö som den impopuläre kejsar Nero hade anlagt utsågs till byggplats. Det orsakade stora praktiska problem men symboliken var tydlig: bort med allt som påminde om Nero.

Första uppgiften för de romerska ingenjörerna var att leda bort ett vattendrag och dränera den sex meter djupa sjön. Dräneringen gjordes med stora rör. Därefter började arbetarna bokstavligen gå till botten med uppgiften.

En amfiteater av sten som vägde miljontals ton krävde en stadig grund, så de romerska arbetarna tvingades gräva ytterligare sex meter ned. De grävde för hand med spadar och skyfflar och den blöta, tunga jorden kördes sedan bort på stora oxkärror.

I botten på det stora utgrävda hålet lade arbetarna en gedigen grund av vulkanisk sten och betong. Betong var en romersk uppfinning och med den kunde man bygga både högt och stabilt.

Historikerna uppskattar att mellan 20.000 och 30.000 arbetare var engagerade i det gigantiska bygget.

Till det tyngsta arbetet som inte krävde någon utbildning använde man slavar, men många arbetsuppgifter krävde fackkunskap och därför fanns det mycket att göra för stadens hantverkare, som i gengäld fick bra betalt för sitt arbete.

Snart var fundamentet färdiggjutet och tonvis med nya byggmaterial transporterades till området. Kalksten, tegelsten, marmor, järnkrampor, betong och murbruk fördes med stor möda till bygget på oxkärror.

För att få fram materialet tvingades Vespasianus upphäva ett tidigare förbud mot trafik på Roms smala gator.Efter hand som murarna reste sig behövde man kranar. Med taljor, tjocka rep och inte minst hårt slit fick man de flera ton tunga kalkstenarna på plats.

Kejsar Vespasianus besökte ofta sitt bygge där yttermurarna nu började nå sin sluthöjd på 52 meter, motsvarande ett modernt 17-våningshus. 

Även de många gallerierna, korridorerna och invändiga trapporna började ta form och överallt vimlade det av arbetare och hantverkare. 

Några arbetade med detaljer, som till exempel utsmyckningen längs trapporna, andra höll fortfarande på med det grova gjutnings- och murararbetet. 

Keiser Vespasian var en gammel mann, og i år 79 ble han alvorlig syk. Han ba om å bli båret over i det fremdeles uferdige amfiteateret, og liggende på en båre ga han det gigantiske byggverket navnet “Det flaviske amfiteater” etter familienavnet sitt, Flavius.

Først langt senere ble teateret kjent som Colosseum. De fleste historikere heller mot at det enorme byggverket lånte navnet sitt fra en gigantisk statue av keiser Nero som sto i nærheten, og som på folkemunne ble kalt kolossen.

Vespasian beholdt sin humoristiske sans til det siste. Da han lå for døden fikk han plutselig sterke smerter, og skal da ifølge myten ha uttalt: “Au, jeg tror jeg er ved å bli en gud,” med henvisning til at det var tradisjon at de romerske keiserne ble opphøyet til guder når de forlot denne verden.

Den gamle keiseren døde 23. juni år 79. Etter Vespasian overtok sønnen hans, Titus, keisertittelen. Han hadde lovet faren å gjøre ferdig Colosseum, og i år 80 var byggingen kommet så langt at den 100 dager lange åpningsfesten kunne avvikles.

Colosseum blev snart en viktig del i tillvaron, inte bara för Roms invånare utan för hela det mäktiga riket.

Ända från de mest avlägsna hörn kom folk resande för att med egna ögon se den spekta­kulära byggnaden och uppleva de bloddrypande kamperna på arenan.

Föreställningarna var höjdpunkter som alla såg fram emot och det var huggsexa om biljetterna som oftast var gratis – sponsrade av kejsaren eller av stadens rikemän.

De visste att om man skulle bli populär bland romarna var den lättas­te vägen att bjuda på mat eller under­hållning.

Trängseln var enorm inför en föreställning. Utanför hade vakter satt upp staket för att styra folkmassorna. Folk slog vad och fanklubbar hejade på sin favorit bland dagens gladiatorer.

På de program som delades ut fanns det plats för åskådarna att skriva ett ”V” för seger, ett ”M” för besegrad men inte dödad och ett ”” – den grekiska bokstaven ”theta” – för dödad.

Invändigt var Colosseum byggt så att alla åskådarna på bara några få minu­ter kunde hitta sina platser efter att ha banat sig väg mellan försäljare som erbjöd allsköns godsaker och souvenirer till minne av just den här dagen.

Även stadens prostituerade insåg snart att Colosseums runda gångar var ett bra ställe att fånga kunder eftersom de allra flesta åskådare var män.

Det fanns även kvinnor i publiken men de kom inte så mycket för att se de blodiga striderna som för att titta på gladiatorernas muskulösa kroppar.

Trängseln i Colosseums branta­ sten­trappor var så stor att några ibland knuffades över kanten – ett fall på mer än tre meter. Många dog av ett sådant fall men det var åndå på arenans sand som döden spelade huvudrollen.­

Ofta ägnade man middagspausen åt att avrätta krigsfångar. Fångarna fördes till Rom från de många sammandrabbningar och krig som utkämpades längs romarrikets gränser. Senare avrättades under publikens jubel även många kristna på den stora arenan.

Morden kunde vara tämligen bestia­liska och arrangörerna hade ständigt pressen på sig att överträffa varandra antingen i antal döda eller i sättet som offren dödades på.

Man mot krokodil var en av de mest populära varianterna, men även människobränning var en given succé. Det finns exempel på att dödsdömda lindades in i tyg som därefter dränktes in i olja och antändes.

Den dödsdömdes sista uppgift i livet blev att dansa runt som en levande fackla till publikens stora nöje. En annan mycket populär föreställning var uppförandet av diverse grekiska tragedier och myter med dödsdömda i huvudrollen.

En brottsling kunde till exempel bli utklädd till den berömde grekiske Orfeus som enligt legenden kunde förtrolla djuren med sitt flöjtspelande.

Medan han intet ont anande satt och spelade på sin flöjt släpptes ett lejon plötsligt upp ur arenans källare – utan att han upptäckte­ det. När lejonet överföll och dödade brottslingen, vrålade publiken av skratt. Romarna älskade den sortens morbida humor.

Ville dyr ble fraktet til Roma fra hele det vidstrakte riket. Det var hele tiden behov for nye forsyninger, og dersom en arrangør kunne presentere en hittil ukjent dyreart, ga det alltid bonus. Det gjaldt ikke minst da de første hyenene inntok Colosseum.

De mange ville dyrene i arenaen krevde omfattende sikkerhetsforanstaltninger. En omtrent fire meter høy mur skilte derfor de nederste tribunene fra arenaen. Foran muren var det spent ut et stort nett, slik at de desperate dyrene ikke kunne komme seg bort til muren.

Dersom et dyr likevel skulle klare å bryte gjennom nettet og komme seg opp på muren, så var toppen av muren utstyrt med store ruller av elfenbein. Rullene gjorde det umulig for dyrene å få et fast grep, fordi de roterte under potene deres.

Som en siste sikkerhetsforanstaltning sto bueskyttere på post rundt hele den nederste muren.

I pausene ble formiddagens dyrekamper krydret med gjøglere som sjonglerte, gikk på stylter eller gjorde akrobatiske øvelser. Siden fulgte henrettelsene ved middagstid, men det var og ble ettermiddagenes gladiatorkamper som var det store trekkplasteret.

De fleste gladiatorene var krigsfanger eller slaver, altså ufrie menn. Men det hendte også at frie menn frivillig skrev kontrakt. Noen foretrakk for eksempel den prestisjetunge jobben som gladiator fremfor det rutinepregede arbeidet i hæren.

En god gladiator var verdifull. Derfor var talentspeidere alltid på utkikk etter nye gladiatoremner når det kom en gruppe krigsfanger til Roma, eller når det ble arrangert slavemarked.

Deretter fulgte et årelangt treningsopphold ved en av Romas mange gladiatorskoler. Den største og mest kjente het Ludus Magnus og lå på østsiden av Colosseum.

Gladiatorene ble trent i forskjellige kampteknikker, og når de kjempet for alvor, ble de satt sammen i noenlunde jevnbyrdige par. Colosseums kresne tilskuere krevde spennende kamper, ikke bare nedslakting.

Og dersom en gladiator kjempet godt, var publikum eller keiseren villig til å skåne ham selv om han tapte. En del gladiatorer overlevde derfor så lenge at de fikk friheten tilbake, eller ble utnevnt til instruktører­ ved
en gladiatorskole.

[Er du mer nysgjerrig på gladiatorer, så kan du her lese om de mange forskjellige gladiatortypene, kostholdet deres, fagforeningen deres og flere andre overraskende ting ved det å være gladiator.](https://historienet.no/sivilisasjoner/romerriket/12-ting-du-ikke-visste-om-gladiatorer)

Men dödligheten bland gladiatorer var förstås hög. Ibland försökte någon ­fallen gladiator spela död, men det knepet fungerade i stort sett aldrig. När en strid var slut och en gladiator låg utslagen och orörlig på marken kom en man utklädd till Charon – en etruskisk underjordisk döds­demon – och stack den döde med ett glödande spett. Den som avslöjades med att spela död fick genast huvudet krossat med en stor slägga.

När man konstaterat att gladiatorn var död släpades han ut ur arenan med en stor köttkrok och vidare ut i likkapellet – ”Spoliarium”.

Här tog man den dödes vapen men till skillnad från kristna martyrer och kriminella fick gla­dia­­torerna en begravning. De döda kristna och kriminella fick ansiktet krossat och därefter kastades liken i en massgrav.

Köttet från alla de döda djuren an­vändes som mat åt andra djur – eller människor. Tack vare de romerska historikerna vet vi till exempel att hjärtat från en elefant hamnade i kejsarens kök.

Colosseum användes under många hundra år. Enkelt uttryckt var kamperna på arenan populära under det romerska imperiets hela livstid, men Colosseum drabbades flera gånger av olyckor och då blev amfiteatern obrukbar under kortare eller längre perioder.

Exempelvis skadades byggnaden flera gånger av jordskalv och vid ett par tillfällen orsakade blixnedslag stora skador.

Den värsta olyckan drabbade Colosseum år 217. En väldig blixt antände träkonstruktionerna högst upp i byggnaden och varken det kraftiga regnet eller det vatten som i all hast hämtades från stadens akvedukter kunde släcka elden.

Värmen från elden var så stark att många stenar sprack när de sedan spolades med vatten under släckningsarbetet.­ Det tog hela fem år innan Colosseum kunde öppnas igen.

Efter hand som kristendomen sakta men säkert blev vanligare i Rom växte motståndet mot gladiatorstriderna.

De kristna kallade Colosseum för ”ett tempel vigt åt demoner” och även bland de romerska kejsarna svalnade intresset för det systematiska dödandet.

Kejsar Marcus Aurelius (kejsare år 161–180 e.Kr.) visade bland annat sin skepsis genom att ta med sig diverse arbeten till sin loge i Colosseum.

I stället för att följa striderna valde han till romarnas stora förtret att läsa, skriva brev eller prata med vänner.

I 324 ble kristendommen offisiell religion i Romerriket, og to år senere ble gladiatorkampene forbudt. Ikke desto mindre fortsatte de mange steder i det store riket, men både Romerrikets og Colosseums nedtur hadde begynt.

Etter år 438 ble det bare gjennomført små dyrejakter og offentlige henrettelser i Colosseum. Folk begynte å plyndre bygningen, de stjal for eksempel verdifulle blyrør, og verken latriner eller fontener ble lenger vedlikeholdt.­

I 523 var det ugjenkallelig slutt. Etter den siste forestillingen, en dyrejakt, begynte en turbulent tilværelse for det markante byggverket.

[Hvordan og når var det egentlig Roma falt? Få hele historien og forklaringen på hvorfor Romerriket gikk til grunde.](https://historienet.no/sivilisasjoner/romerriket/romas-fall-hadde-betydning-for-hele-europa)